Min begravning

Musik, bubbel och buffé

Jag har planerat min begravning. Det är förhoppningsvis många år kvar om jag får leva som de allra flesta, men tänk om jag plötsligt lämnar och mina barn, och kanske föräldrar, ska tvingas ta hand om allt. Då är det bra om jag ändå kan hjälpa till. Fast mer på avstånd, av naturliga skäl.

Jag älskar möten med människor, har alltid gillat att mingla. Vid en begravning möts kanske människor som inte setts innan. Ett slags sorgligt påtvingat mingel. För den som gärna undviker att mingla även i vanliga fall kan det förstås kännas outhärdligt.

Därför vill jag lätta lite på stämningen. Jag vill att glada minnen ska väckas till liv. Mitt avsked ska kantas av skön musik, tända ljus, prosecco och lite gott att äta. Det har alltid fått mig att trivas extra bra, och det kommer mina nära och kära känna igen.

Men jag vill även väcka andra minnen, där jag inte är med. Så att man kan hitta varandra i nya gemensamma nämnare. ”Åh, den här låten….den spelade dom när jag var i Grekland första gången…jag minns precis var jag var….”

Jag älskar svarta kläder – de vet ALLA – så vill man komma i svart är det absolut inte deppigt. Men i inbjudan får det nog stå ”Mingelbekvämt”. Får man ont i fötterna av höga skor tar man låga. Känner man sig tryggare eller snyggare om man kommer upp ett par cm tar man de höga. Urringat, höghalsat, glittrigt eller matt, färg eller svart. Allt går bra.

Av samma anledning vill jag inte ha en gravsten – jag vill – om det går – istället ha ett ståbord där man kan ställa sin kaffekopp, när man sakta vandrat längs grusgången men vill ta ett stopp. Det ska finnas en krok så att man kan hänga av sig kavajen eller väskan om man behöver. Vem som helst är välkommen att hänga vid bordet, inte bara dom som känner mig.